Sova var det ja
Det här med att inte få sova på natten är så kul. Min dygnsrytm är helt förstörd.
Vaknade 17:00 igår tror jag, eller 18..minns inte riktigt.
Går och lägger mig när det är mörkt och vaknar när det är mörkt.
Inte så konstigt att man blir deprimerad.
Måste få ordning på livet och göra något om dagarna.
Bor med gångavstånd till stan men träffar ändå inte några kompisar.
Kan det här med att leva.
Aja, ska dricka kaffe och red bull idag och försöka att inte somna.
Edgar är fin
Panik, ångest, rädsla och allt det där.
Ja, vart ska man börja.
Många vet nog om att jag lever med panikångest.. Nu tänker ni säkert "men lol gå och grina, alla mår dåligt"
Det är så sant, så sant. Många mår dåligt och fler och fler blir diagnoserade med panikångest. men jag har oftast valt att inte nämna det till såna jag inte riktigt känner, eller skriva om det så vem som helst kan se.
Jag har alltid skämts över det, tyckt det varit pinsamt varje gång jag berättar det för någon. Men jag har sett fler och fler skriva ut om det och de har fått stöd från andra som har det osv osv.
Just nu vill jag dock bara skriva av mig och låta mitt deppiga jag komma fram.
Jag har levt med detta nu i ca 7 år.
7 jävla år. Det är helt sjukt att tänka på hur lång tid det gått, kan nästan inte fatta det.
Jag kan inte minnas ett liv utan den här konstanta ångesten och oron jag har och det skrämmer mig.
Just nu mår jag nog sämst. Såhär dåligt jag mår nu har jag inte gjort på år.
Jag får ingen hjälp, mer än det stöd jag får från vänner och familj som egentligen inte förstår hur illa det är.
Det enda jag får höra är "var positiv istället" "det är bara psykiskt" "sluta fjanta dig" "det går över"
På riktigt, vad tror ni? Tror ni jag inte vet allt det där? Kan ni då inte fatta vad jävla svårt det är och hur dåligt man mår när man inte ens klarar av de enkla sakerna som ni gör? Bara sluta försök läxa upp mig om någonting jag förstår bättre om än vad ni gör.
Just stfu.
Jag vill bara klara mig själv.
Jag vill också leva.
Jag vill också hitta på roliga saker som jag ser mina vänner göra.
Jag vill också börja jobba eller plugga.
Men jag kan inte, jag vågar inte.
Allt skiter sig, gång på gång.
Så fort jag mår bättre och tror att allt ska bli bra så händer något och jag faller tillbaka. Varje. Jävla. Gång.
Jag orkar liksom inte försöka mer.
7 år har gått och jag mår inte bättre.
Egentligen så måste jag vara positiv och se att det kan bli bättre. Men det går inte längre.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Men det här gör mig så deppig så jag vill bara sitta instängd, ensam och vara ledsen.
Vänner som vill hitta på någonting tror att jag bara är dryg och inte vill träffas, men sanningen är att jag mår så dåligt att jag inte klarar av det.
Jag klarar inte ens av att ta tåget till min pojkvän längre, och det förstör mig något så grovt. Vill bara kunna impuls-åka, bara få för mig att ta tåget och hälsa på både vänner och pojkvän. Men det går eeeej. Fkmegågdarjlmf, känner så.
Jag hoppas innerligt att det är min "nya" medicin som fått mig att må som ett deppigt jävla psyko. Men inte får jag någon ny läkartid inte, så bra att man måste få vänta i flera månader på hjälp så man mår ännu sämre än vad man gjorde när man sökte.
Allt blev jätterörigt nu och jag kan egentligen skriva så mycket mer. Men nu vill jag sova.
